Vid 12 års ålder talade Severn inför Riokonferensen i Brasilien om miljö och utveckling. Hon fick en stående ovation. Här nedan är talet, översatt till svenska. Här kan ni också se en video med talet upplagd på YouTube.
Hej, jag heter Severn Suzuki och talar för E.C.O. - Barnens Miljöorganisation. Vi är en grupp 12- och 13-åringar från Canada som försöker göra något.
Vi är Vanessa Suttie, Morgan Geisler, Michelle Quigg och jag. Vi samlade själva in alla pengarna för att resa tusen mil och säga till er vuxna att ni måste förändra ert levnadssätt. När jag kommer hit idag är det inte med någon dold agenda, utan jag slåss för min framtid.
Att förlora min framtid är Inte som att förlora ett val eller lite pengar på börsen. Jag är här för att tala för alla kommande generationer.
Jag är här för att tala för världens alla svältande barns räkning, de vars rop inte hörs. Jag är här för att tala för de oräkneliga djur som dör över hela planeten för att de Inte har någonstans kvar att ta vägen. Vi har inte råd med att inte bli hörda.
Jag är rädd för att gå ut i solen nu, på grund av hålet i ozonlagret. Jag är rädd för att andas luften för jag vet inte vilka kemikalier som finns i den. Jag brukade åka och fiska med min pappa i Vancouver tills för bara några år sedan när vi upptäckte att fiskarna var fulla av cancer. Och nu hör vi varje dag om djur och växter som utrotas - och försvinner för evigt.
Jag har drömt om att i mitt liv få se de stora hjordarna av vilda djur, djungler och regnskogar fulla av fåglar och fjärilar, men nu undrar jag om de alls kommer att finnas kvar för mina barn att se.
Behövde du oroa dig för saker som dessa när du var i min ålder?
Allt detta händer inför våra ögon och ändå beter vi oss som om vi hade all tid vi vill och alla lösningarna. Jag är bara ett barn och jag har inte alla lösningarna, men jag vill få er att inse att det har inte ni heller!
- Ni vet inte hur ni ska laga hålet i ozonlagret.
- Ni vet inte hur ni ska återföra laxen till ett dött vattendrag.
- Ni vet inte hur man får tillbaka ett djur som nu är utrotat.
- Och ni kan inte återskapa skogar som en gång växte där det nu är öken.
Om ni Inte vet hur ni ska reparera och återskapa, snälla sluta att förstöra!
Här kanske ni är delegater från era regeringar, affärsmän, organisatörer, journalister eller politiker. Men det ni verkligen är, är mödrar och fäder, bröder och systrar, mostrar och farbröder - och ni är alla någons barn.
Jag är bara ett barn, ändå vet jag att vi alla är delar i en familj med fem miljarder medlemmar, eller faktiskt 30 miljarder arter, och vi delar alla samma luft, vatten och jord - nationsgränser och regeringar kommer aldrig att förändra det.
Jag är bara ett barn, ändå vet jag att vi alla sitter tillsammans i samma båt och vi borde agera som en enda värld i riktning mot ett enda mål. I min ilska är jag inte blind och i min fruktan är jag inte rädd att berätta för världen hur jag känner.
I mitt land skapar vi så mycket avfall, vi köper och slänger, köper och slänger, och ändå delar vi I de rika länderna Inte med oss till dem som behöver. Till och med när vi har mer än tillräckligt, är vi rädda för att förlora en del av vår rikedom, rädda för att dela med oss.
I Canada lever vi privilegierat med mycket mat, vatten och tak över huvudet - vi har klockor, cyklar, datorer och TV-apparater.
För två dagar sedan, här i Brasilien, chockades vi när vi tillbringade lite tid tillsammans med några barn som lever på gatan.
Detta är vad ett av barnen berättade för oss: "Jag önskar att jag vore rik och om jag vore det skulle jag ge alla gatubarnen mat, kläder, medicin, tak över huvudet och kärlek och tillgivenhet.
Om ett barn på gatan som inte har någonting är villig att dela med sig, varför är då vi som har allt fortfarande så giriga?
Jag kan inte sluta tänka på att dessa barn är i min ålder, att det har en enorm betydelse var man föds, att jag kunde vara ett av barnen som bor i Rios favelas; jag kunde vara ett barn som svälter i SomaIia, ett krigsoffer i mellanöstern eller en tiggare i Indien.
Jag är bara ett barn, ändå vet jag att om alla pengar som läggs på krig skulle läggas på att göra slut på fattigdomen och finna lösningar för miljön, så skulle den här jorden vara en helt underbar plats!
I skolan, ja även på dagis, lär ni oss hur vi ska bete oss i världen. Ni lär oss:
- att inte slåss med varandra
- att lösa saker och ting
- att respektera andra
- att städa upp efter oss
- att inte skada andra varelser
- att dela med oss och inte vara giriga
Så varför gör ni själva det ni säger åt oss att inte göra? Glöm Inte bort varför ni är på konferenser som den här, vilka ni gör detta för - vi är era egna barn.
Det är ni som avgör vilken sorts värld vi kommer att växa upp i. Föräldrar borde ha möjligheten att trösta sina barn genom att säga att "allt kommer att ordna sig", "vi gör vårt bästa" och "det är inte världens undergång".
Men jag tror Inte ni kan säga det till oss längre. Finns vi ens på er prioriteringslista? Min pappa säger alltid: "Du är vad du gör, inte vad du säger."
Nåväl, det ni gör får mig att gråta på nätterna. Ni vuxna säger att ni älskar oss. Jag utmanar er, snälla gör så att era handlingar speglar era ord. Tack för att ni lyssnade.
Översättning: Svante Odmark (www.visavagen.nu)
Foto: Privat
Video: Severn Suzuki at the Earth Summit in Rio De Janeiro - YouTube
Uppdaterad 080708
SaveThePlanet.ax's silversponsorer:
Annonsörer:
Holmen Paper
Mariehamns tryckeri
Håwe-bil
Skördefesten på Åland
Can Cruscher / ICM-trading
Ålands landskapsregering
Me and Pia
Emmaus
Röde Orm/ Mariehamns stad
Gunnevis Hudvård / Rena smörjan
Get Out Adventure
Ålandsbanken
Camino Magasin
Bomanson & co
Air Åland
Life Mariehamn
AMS
Ålands Renhållnings AB
TillíT
Holmbergs
Vikingline
Agenda 21
Östersjöfonden
Kalmers
Ålands Miljöservice Mise
Pipersglace
Café Bönan
Ålands naturbrukskola
Mariehamns bokhandel
Peace Day '08
PAF
Williams Buss
Ledstjärnan Konsult
Bliss 4 you
Pettas hembageri
Överängs Kvarn
Ålands Ömsesidiga försäkringsbolag
Ålands miljö- och ekoisolering
Ålands Vindenergi
Ålands mobiltelefon ab
Hotell Elvira
Ålands Färg & Tapet
Mariehamns Församling
Jag är bara ett barn, ändå vet jag att vi alla är delar i en familj med fem miljarder medlemmar, eller faktiskt 30 miljarder arter, och vi delar alla samma luft, vatten och jord - nationsgränser och regeringar kommer aldrig att förändra det. 
I skolan, ja även på dagis, lär ni oss hur vi ska bete oss i världen. Ni lär oss: 
