SaveThePlanet.ax skriver krönika i Miljöbladet i Ålandstidningen en gång i månaden. Varje månad presenterar vi därför krönikan och information kring vad vi har tagit upp, här på hemsidan. Scrolla ner på sidan för att läsa tidigare krönikor.
Krönika i Miljöbladet 12/1-09
Med skygglapparna stadigt fasttejpade
På nyårsafton gick jag runt på ett sjukhus i Göteborg och delade ut det senaste numret av tidningen TilliT – Tidningen med bara glada nyheter. Detta nummer var inte en “klimatspecial”, som numret vi gjorde i somras, men likväl räddar den världen.
Vi delade ut tidningarna till personal, besökare och knackade på okända patienters rum, där de låg i sin ensamhet och snart skulle “fira” in det nya året. De blev så glada, så tacksamma och fick äntligen känna lite hopp. Mikael Engström, som jag delade ut tidningarna med, följer alltid sitt hjärta och där jag inte vågade knacka på gick han rakt fram. Till och med de som låg i korridoren på akuten, likbleka i ansiktet, fick glada nyheter av honom.
I “vanlig” media, i synnerhet stora tidningar som Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet m.fl. är det lätt att krokna av allt det negativa. Man kan ärligt säga att dessa tidningar gör människor handlingsförlamade och ger oss motsatsen till hopp. Vi blir istället tvungna att stänga av oss själva; vi “läser och vänder blad” för att sedan förtränga den information vi har fått.
Barn växer idag upp med löpsedlar om de senaste styckmorden, våldtäkterna och krig i Mellanöstern. Barnen blir inte bara rädda, de ser även hur vi alla accepterar det; Vi går till våra vanliga jobb, har våra vanliga liv, med skygglapparna stadigt fasttejpade. Barnen ser hur vi utnyttjar naturen och att man inte behöver bry sig om alla människor.
Många på Åland vet att jag är en person som förut skar mig själv i min egen kropp och många har antagligen svårt att förstå varför man gör något sådant. Jag tycker inte att det är det minsta konstigt att ungdomar skär sig, tar droger, blir kriminella eller till och med skjuter andra jämnåriga. Jag tycker att det är fruktansvärt och hemskt och det borde ALDRIG NÅGONSIN få ske, men det är inte förvånande ATT det sker. Jag försöker heller inte hitta orsakerna till detta i tv-spel, internet, våldsfilmer m.m. Och jag skyller absolut inte på de ungdomar som gör det. De enda jag skyller på är dig och mig, vi vuxna, och det här samhället som vi har skapat och dess normer vi valt att leva efter och följa.
Om man är en ärlig, öppen, icke-avstängd person, som ett barn, då gör det ont att se och känna hur själviska vi människor är. Det enda man kan göra då för att må bra, är att agera. Men är man i en omgivning som bryr sig mer om grannskvaller, heminredning och dokusåpor är det ganska svårt att hitta kraften att agera för något positivt. Att bli destruktiv är inte lika svårt.
Världen KAN förändras och vi med den. Men det är bara vi själva som kan göra det genom våra egna positiva handlingar. En bra början är att kasta skygglapparna i papperskorgen och öppna ögonen. Att “rädda miljön, klimatet och världen” handlar inte om att rädda nånting annat, långt bortom oss själva, det handlar om hur vi vill leva.
/Sophy Elevall
Krönika i Miljöbladet i början av december
Vad kostar det att rädda världen?
I boken ”Plan B 3.0” har Lester R. Brown, som bl.a är ledare för Earth Policy Institute, tagit fram en handlingsplan med fyra övergripande mål: att stabilisera klimatet, stabilisera folkmängden, utplåna fattigdomen och att återställa jordens ekologiska system. Han säger att om vi misslyckas med ett enda av dessa mål, kommer vi med största sannolikhet att misslyckas med de andra också. Handlingsplanen är kostnadsberäknad till 190 miljarder dollar.
190 miljarder dollar! En summa som, ur ekonomiskt perspektiv, får KK-huset att se ut som ett billigt kinatillverkat dockhus. Men, hur mycket pengar är det egentligen? – Jo, en sjättedel av världens militära budget!
För en sjättedel av de pengar vi nu lägger på krig, vapen och destruktivitet skulle vi kunna motverka klimatförändringen, utrota fattigdomen, stabilisera folkmängden och skydda jordens grundläggande naturtillgångar. Vi kan befria världen från hunger, analfabetism, sjukdomar och fattigdom. Vi kan återställa vår planets jordar, skogar och fiskbestånd! För futtiga en sjättedel av den militära budgeten!
Detta är beslut som såklart behöver tas på en politisk nivå och högt uppe bland makthavare. Men att säga att det inte går eller att det är alldeles för komplicerat är bara väldigt klena ursäkter av väldigt “klena” människor. Självklart går det att mobilisera om och använda en sjättedel av den militära budgeten om det betyder att vi åstadkommer det ovan nämnda! Tekniken finns, pengarna finns, det enda som nu behövs är viljan! Inte bara politiker och makthavares vilja. Din och min! Du och jag kan förändra världen och vi kan göra det nu, genom att trycka på våra politiker och makthavare och genom alla våra vardagliga val. Hur vill vi att våra pengar ska användas, och till vad?
Många och starka krafter stretar emot. Människor och företag som kortsiktigt tjänar pengar på att vi fortsätter leva så som vi alltid har gjort. Men jag är ganska säker på att vi andra är fler. Och att vår vilja och hjärta för en frisk värld är starkare.
För vi bor på en fantastisk planet, med fantastiska människor, fantastiska djur och fantastisk natur. Och trots att skillnaderna oss emellan är så orättvisa och avgrundsstora, så får vi inte glömma att all den här naturen, dessa människor och djur, är våra grannar på samma planet. Och vi är alla anvariga för varandra!
Avslutningsvis ett citat av Lester R. Brown:
”Valet är vårt - ditt och mitt. Men vi måste välja. Antingen fortsätter vi att leva som vi gör idag (Plan A) och förstör de ekosystem som vår civilisation är beroende av. Eller också går vi in för Plan B och blir den generation som ändrar riktning, och ser till att hållbara framsteg räddar vår jord. Valet kommer att göras av vår generation, men det kommer att vara avgörande för livet på jorden under alla framtida generationer.”
P.S! Hela boken ”Plan B 3.0” går att ladda ner som pdf på www.planb3.se
/Sophy Elevall & Magnus Åkerlind
Krönika i Miljöbladet i början av november
Vad krävs för att Du ska agera?
Under snart ett år har vi försökt få oss ålänningar medvetna om hur det står till i världen idag. Vi har gjort det på många olika sätt; med musik, med marknad, med film, med eld. Vi har till och med gjort en egen tidning! Vi har använt all vår vakna tid till att försöka få er andra att vakna. Vi har försökt få er att se möjligheten med att Åland skulle kunna lämna tax-free-sprit-stämpeln och bli ett grönt föredöme!
Inför varje event vi har gjort har vi tänkt att ”Detta måste ta skruv! Detta måste göra så att människor äntligen fattar!”. Men efter varje event har det varit lika tyst.
Många av er säger att ni bryr er. Och ni säger till oss att ”visst har ni ökat folks medvetenhet om klimatkrisen!”. Men ni säger även att förändringar måste få ta tid.
Vem i hela fridens namn har bestämt det? Och vem har lyckats lura oss alla att tro på det? Fråga dig själv VARFÖR förändringar måste ta tid? Finns det någon giltig orsak som inte består av ursäkter eller rädslor?
Vanligtvis måste människor vara med om en kris för att förändras. Drabbas man av en allvarlig sjukdom eller förlorar en nära anhörig så brukar man omvärdera sitt liv. Klimatkrisen drabbar oss redan; folk lider av akut vattenbrist, naturkatastroferna ökar och sjukdomar sprids. Maldiverna förhandlar om att få köpa ny mark, så att hela befolkningen inte ska hamna i flyktingtält när ögruppen hamnar under vatten. Tuvalu håller redan på att evakueras. Men varken Maldiverna, Tuvalu eller någon annan avlägsen ö har ju med oss på Åland att göra. Eller hur? Visst, det är ju människor om bor där, men det är ju inte ålänningar…
Människor som sysslat mycket med personlig utveckling brukar säga att vi måste må bra först, innan vi kan ta oss an resten av världen. “Älska dig själv och du kan älska andra”. Men att syssla med personlig utveckling är en ganska lång och tidskrävande process. En tid som vi tyvärr inte har. Så frågan är om vi ska låta världen och resten av mänskligheten gå till spillo för att vi vill kunna fokusera på oss själva eller om vi är redo att inse att den snabbaste vägen till att må bra är att ta hand om andra och den här planeten.
Ett annat argument, som kommer från både andliga människor och politiker, är att man inte får säga till människor vad de ska göra, det måste komma inifrån dem själva. Men det har gjorts undersökningar som visar att en majoritet av folket, både i Sverige och Finland, VILL ha styrning uppifrån. Att det ska sättas lagar och regler för hur vi ska leva klimatvänligt. Ändå står politikerna sida vid sida och väntar på att någon annan än de själva ska ta första steget. För om steget skulle visa sig bli fel eller impopulärt, så skulle ändå just de ha chansen att bli omvalda.
Om nu krisen måste drabba just oss, innan vi agerar, och alla måste bli harmoniska människor som dessutom ska vänta tålmodigt på politikerna, då är det rätt kört!
Så nu frågar vi DIG! Vad krävs för att få dig att agera NU? Vi är inte intresserade av att höra långa utläggningar om vad som behöver hända först, eller ursäkter för varför du inte agerar. Vi vill ha konkreta förslag! För det måste ju finnas någonting?!
/Sophy Elevall & Magnus Åkerlind
Krönika i Miljöbladet i början av oktober
Hur kan du säga att du älskar mig?
Alla vi som läser det här, känner till hur det ser ut i världen idag. Vi känner till klimatförändringarna och många av oss känner också till att vi bara har ca 8 år på oss att få våra koldixidutsläpp att minska drastiskt och ställa om hela samhällen. Annars kommer den värld vi känner idag att förändras för alltid och den här gången är det inte till det bättre. Ingen vet hur det kommer att sluta, bara att forskarna världen över, i snart ett år nu, berättat att världen står på randen till en katastrof.
Rädda Barnen i Storbritannien har kommit fram med rapporten att 175 miljoner barn, inom en väldigt snar framtid, varje år kommer att drabbas av naturkatastrofer pga klimatförändringar. 175 miljoner barn drabbas av något de inte själva har ställt till med.
Vi vuxna säger till barnen att vi älskar dem. Vi vuxna säger mycket till barnen. Men börjar det inte se ut som att orden bara är ord och inte något som längre visas i våra handlingar?
Ett barn som gråter för att det blir mobbat, slutar inte gråta för att hon eller han får en kram av sin mamma, pappa eller någon annan. Kramen tröstar en stund och är viktig, men en kram ensam förändrar inte något. Det som får barnet att sluta gråta är när någon gör så att mobbarna slutar att mobba. När någon agerar.
Idag gråter många barn, unga och vuxna om nätterna över hur världen ser ut idag och vart den är på väg. Vi gråter pga hur vi människor behandlar varandra och den här planeten! Vi är rädda för vi vet inte hur vår framtid ser ut eller om vi ens har någon framtid.
Och precis som ett mobbat barn inte slutar gråta bara för att hon eller han får en kram, så gör inte vi det heller.
Att säga att man älskar barnen, men inte gör allt för att rädda deras framtid, hur kan det vara kärlek? Att älska någon på riktigt, det måste väl betyda att man är beredd att göra ALLT för att rädda den personens liv?
Om vi ska lyckas hejda de här klimatförändringarna, då krävs det mer av oss än att vi sopsorterar och ställer bilen ibland. Då krävs det att vi engagerar oss av hela hjärtat. För hela samhället måste förändras och det behöver ske nu! Beslut som tidigare skulle tagit flera valmandat, kan nu inte få ta de långa processernarna. Det finns inte någon tid för gamla mönster i en värld som förändras. Och snälla låt oss lyckas!
För om vi inte lyckas, kommer det då inte att komma en dag då barnen som växer upp kommer ifrågasätta vårt sätt att älska? Den dagen då naturkatastroferna haglar och sjukdomar sprider sig upp mot norr. En dag då det varken finns isbjörnar, orangutanger eller grodor i den här världen. Kommer inte de här barnen då titta oss i ögonen och fråga: Älskar du mig inte? Du som visste att allt det här skulle hända och hade chansen att förhindra det, men inte gjorde det. Hur kan du säga att du älskar mig?
Krönika i Miljöbladet 22/9-08
Det är inte för sent! Vi kan fortfarande visa barnen att vi älskar dem. Vi kan fortfarande rädda deras framtid!
Radiohead, Sting, Emil Jensen, Anders Linder, Nilla Nielsen och Reggae Recycle Patrol. Det är några av de artister som använder sig av sin musik för att sprida budskapet om miljön och inspirera fler människor att agera för en friskare värld.
Isabella Lövin, Ola Wong, Peter Eriksson, Mark Lynas och Andreas Malm är journalister och författare som gör samma sak med sina ord. Brad Pitt och Leonardo DiCaprio gör det med sitt kändisskap. Camino, EcoQueen, Miljönytt och TilliT är tidningar.
Katharine Hamnett är designer som jobbar för att få alla att förstå hur illa det är med konventionellt odlad bomull. Borneo Orangutan Survival (BOS) kämpar för att rädda de sista orangutangerna.
Tesla Motors har tagit fram en elbil som är snabbare än sportbilar.
Staden Boading i Kina vill bli världens centrum för förnyelsebar energi.
Hotellkedjan Scandic är miljömärkt och har slopat försäljning av vanligt flaskvatten. Kung Markatta och Saltå kvarn är märken som bara saluför ekologiska produkter.
Klipphörnan i Borås och Friekosör i Stockholm är 2 av de kring 30 ekologiska frisörsalonger som finns i Sverige.
Interface Carpets, världens största matt-tillverkare, tjänar idag mer pengar än någonsin tack vare att de har ställt om hela sin produktion till hållbar på alla olika nivåer.
Vad vi än företar oss, kan vi anpassa detta så det blir klimatvänligt. Om inte, borde vi ifrågasätta om denna verksamhet verkligen har något här att göra. För i en värld som håller på och förändras, så behöver vi alla hjälpa till. - Om vi vill ge en värld värd att leva i, vidare till våra barn.
Redan 1992 talade Severn Suzuki som 12-åring inför FN-delegater under Rio-konferensen om “Miljö och utveckling”. Talet som fick flertalet delegater att gråta avslutades så här:
Det är ni som avgör vilken sorts värld vi kommer att växa upp i. Föräldrar borde ha möjligheten att trösta sina barn genom att säga att ”allt kommer att ordna sig”, ”vi gör vårt bästa” och ”det är inte världens undergång”.
Men jag tror inte ni kan säga det till oss längre. Finns vi ens på er prioriteringslista? Min pappa säger alltid ”Du är vad du gör, inte vad du säger.”
Nåväl, det ni gör får mig att gråta på nätterna. Ni vuxna säger att ni älskar oss. Jag utmanar er, snälla gör så att era handlingar speglar era ord.”
Det här talet skrevs för 16 år sedan. Är vi beredda att anta utmaningen nu?
/Sophy Elevall & Magnus Åkerlind
Material krönika september:
Severn Suzuki at the Earth Summit in Rio De Janeiro 1992 - YouTube
Severn Suzuki 12 år talar till FN-delegaten 1992
Hej, jag heter Severn Suzuki och talar för E.C.O. - Barnens Miljöorganisation. Vi är en grupp 12- och 13-åringar från Canada som försöker göra något.
Vi är Vanessa Suttie, Morgan Geisler, Michelle Quigg och jag. Vi samlade själva in alla pengarna för att resa tusen mil och säga till er vuxna att ni måste förändra ert levnadssätt. När jag kommer hit idag är det inte med någon dold agenda, utan jag slåss för min framtid.
Att förlora min framtid är Inte som att förlora ett val eller lite pengar på börsen. Jag är här för att tala för alla kommande generationer.
Jag är här för att tala för världens alla svältande barns räkning, de vars rop inte hörs. Jag är här för att tala för de oräkneliga djur som dör över hela planeten för att de Inte har någonstans kvar att ta vägen. Vi har inte råd med att inte bli hörda.
Jag är rädd för att gå ut i solen nu, på grund av hålet i ozonlagret. Jag är rädd för att andas luften för jag vet inte vilka kemikalier som finns i den. Jag brukade åka och fiska med min pappa i Vancouver tills för bara några år sedan när vi upptäckte att fiskarna var fulla av cancer. Och nu hör vi varje dag om djur och växter som utrotas - och försvinner för evigt.
Jag har drömt om att i mitt liv få se de stora hjordarna av vilda djur, djungler och regnskogar fulla av fåglar och fjärilar, men nu undrar jag om de alls kommer att finnas kvar för mina barn att se.
Behövde du oroa dig för saker som dessa när du var i min ålder?
Allt detta händer inför våra ögon och ändå beter vi oss som om vi hade all tid vi vill och alla lösningarna. Jag är bara ett barn och jag har inte alla lösningarna, men jag vill få er att inse att det har inte ni heller!
- Ni vet inte hur ni ska laga hålet i ozonlagret.
- Ni vet inte hur ni ska återföra laxen till ett dött vattendrag.
- Ni vet inte hur man får tillbaka ett djur som nu är utrotat.
- Och ni kan inte återskapa skogar som en gång växte där det nu är öken.
Om ni Inte vet hur ni ska reparera och återskapa, snälla sluta att förstöra!
Här kanske ni är delegater från era regeringar, affärsmän, organisatörer, journalister eller politiker. Men det ni verkligen är, är mödrar och fäder, bröder och systrar, mostrar och farbröder - och ni är alla någons barn.
Jag är bara ett barn, ändå vet jag att vi alla är delar i en familj med fem miljarder medlemmar, eller faktiskt 30 miljarder arter, och vi delar alla samma luft, vatten och jord - nationsgränser och regeringar kommer aldrig att förändra det.
Jag är bara ett barn, ändå vet jag att vi alla sitter tillsammans i samma båt och vi borde agera som en enda värld i riktning mot ett enda mål. I min ilska är jag inte blind och i min fruktan är jag inte rädd att berätta för världen hur jag känner.
I mitt land skapar vi så mycket avfall, vi köper och slänger, köper och slänger, och ändå delar vi I de rika länderna Inte med oss till dem som behöver. Till och med när vi har mer än tillräckligt, är vi rädda för att förlora en del av vår rikedom, rädda för att dela med oss.
I Canada lever vi privilegierat med mycket mat, vatten och tak över huvudet - vi har klockor, cyklar, datorer och TV-apparater.
För två dagar sedan, här i Brasilien, chockades vi när vi tillbringade lite tid tillsammans med några barn som lever på gatan.
Detta är vad ett av barnen berättade för oss: "Jag önskar att jag vore rik och om jag vore det skulle jag ge alla gatubarnen mat, kläder, medicin, tak över huvudet och kärlek och tillgivenhet.
Om ett barn på gatan som inte har någonting är villig att dela med sig, varför är då vi som har allt fortfarande så giriga?
Jag kan inte sluta tänka på att dessa barn är i min ålder, att det har en enorm betydelse var man föds, att jag kunde vara ett av barnen som bor i Rios favelas; jag kunde vara ett barn som svälter i SomaIia, ett krigsoffer i mellanöstern eller en tiggare i Indien.
Jag är bara ett barn, ändå vet jag att om alla pengar som läggs på krig skulle läggas på att göra slut på fattigdomen och finna lösningar för miljön, så skulle den här jorden vara en helt underbar plats!
I skolan, ja även på dagis, lär ni oss hur vi ska bete oss i världen. Ni lär oss:
- att inte slåss med varandra
- att lösa saker och ting
- att respektera andra
- att städa upp efter oss
- att inte skada andra varelser
- att dela med oss och inte vara giriga
Så varför gör ni själva det ni säger åt oss att inte göra? Glöm Inte bort varför ni är på konferenser som den här, vilka ni gör detta för - vi är era egna barn.
Det är ni som avgör vilken sorts värld vi kommer att växa upp i. Föräldrar borde ha möjligheten att trösta sina barn genom att säga att "allt kommer att ordna sig", "vi gör vårt bästa" och "det är inte världens undergång".
Men jag tror Inte ni kan säga det till oss längre. Finns vi ens på er prioriteringslista? Min pappa säger alltid: "Du är vad du gör, inte vad du säger."
Nåväl, det ni gör får mig att gråta på nätterna. Ni vuxna säger att ni älskar oss. Jag utmanar er, snälla gör så att era handlingar speglar era ord. Tack för att ni lyssnade.
stöder med webbhotell 
våga vara hjälte | filmer | bilder | länkar | miljöbladet