Silversponsorer:

Sponsorer "Klimatvänligt julbord ":




























© 2008 Warner Bros. Entertainment Inc.
All rights reserved.

Vad är betraktelser?

Betraktelser hålls måndag-fredag kl 06.45 och 20.40 i Ålands radio av olika personer på Åland, med valfritt stycke musik efter läsningen. Sophy Elevall från SaveThePlanet.ax höll betraktelser i Ålands Radio den 22-26 september. Här kan ni läsa eller lyssna på dessa betraktelser.


Sophy Elevall och sonen Amatheus


Betraktelse 22/9-08



Betraktelse 23/9-08



Betraktelse 24/9-08



Betraktelse 25/9-08



Betraktelse 26/9-08

Betraktelse 22/9-08



Idag ska jag prata om sunt förnuft.

Jag tror att det enda som krävs för att lösa klimatkrisen är att alla människor i alla sina val använder sig av sitt sunda förnuft. Så, vad är sunt förnuft?

Du har två varor framför dig, låt oss säga två bananer. Den ena har klisterlappen KRAV, den andra något annat märke. Du vet att KRAV-märkningen finns där av en orsak, att den bananen är odlad på ett bättre sätt. Det i sin tur borde ju betyda att den andra bananen är dåligt odlad och troligtvis besprutat med giftiga kemikalier. Kemikalier som människor inte ska äta direkt av. Kemikalier som rinner av och ner i jorden, stannar kvar och påverkar jordens framtid.

Det har startats en sajt på internet som heter onehonundredmonths.org. 100 månader. Det är den tid som FN:s klimatpanel beräknar att det ska dröja innan halten koldioxid i atmosfären når 400 ppm OM VI FORTSÄTTER ATT LEVA PÅ DET SÄTT VI JUST NU GÖR. För när vi passerat 400 ppm kan mänskligheten göra mycket lite för att hejda den då skenande globala uppvärmningen. Dessa 100 månader är nu nere i 98 månader och på sajten kan man se klockan räkna ner. Som i vilken actionfilm som helst, men filmen är nu en dokumentär i realtid, av vår verklighet.

Två bananer. En som sprider giftiga kemikalier ut i naturen och en som inte gör det. Vad säger ditt sunda förnuft?

Det sunda förnuftet borde ju även undra vad den ”dåliga” varan gör i butiken över huvudtaget. Om det finns två produkter som fungerar lika bra, eller till och med bara ”nästan” lika bra, vad gör då en produkt som skadar planeten för egentlig nytta? Är det verkligen värt att äta det vi alltid ätit, köpa de saker vi alltid köpt, leva på det sättet vi alltid levt, till priset av människans egen framtid? Kan inte det verka aningens kortsiktigt, självdestruktivt och hmm…. Korkat?

På samma sätt måste det ju vara korkat av politiker och makthavare, som säger sig ha vetskap om klimatkrisen, att ens tänka tanken på att göra stora investeringar i t.ex parkeringsgarage, golfbanor, vägtunnlar, och motorbanor. Om inte syftet med dessa investeringarna ÄR att trygga framtiden för nuvarande och kommande generationer.

Kan dessa politiker och makthavare (och alla vi andra) verkligen ha förstått allvaret i situationen eller hur kan våra prioriteringar kunna bli så… totalt sinnesjuka och bakvända.

Tänk om vi på Åland skulle bli bäst i världen på sunt förnuft. Om lilla Åland skulle bli en grön klimatsmart ö mitt i det smutsiga Östersjön. Elbilar som tankas med vindkraft, ekologiskt jordbruk, turister som kommer hit för att de vill uppleva hur det är att leva på ett sätt som inte skadar jorden. Ett föredöme för andra att inspireras av och ta efter. Skulle det vara så tokigt?

Musik: En helt ny värld, från filmen Aladdin

- Lyssna på En helt ny värld!, YouTube


Betraktelse 23/9-08



Idag ska jag tala om tacksamhet.

Vi lär oss tidigt att att tacka när vi får något. Vi lär oss också att det är snällt att ge något tillbaka. Min son Amatheus som är 1,5 år har precis lärt sig ordet Tack och han använder det flitigt. Tack Tack, säger han, både när han får något eller ger. För precis som många andra har han upptäckt att det är en gåva att få ge och att även DET är något att vara tacksam för. En människa som däremot bara tar och tar, men som aldrig säger tack eller ger något tillbaka är oftast en ganska olycklig människa.

Vi, alla dessa lyckliga och olyckliga människor, bor på en fantastisk planet, med fantastisk natur och fantastiska djur. Allt vi lever av, är beroende av, kommer från den här planeten. Utan den här planeten skulle vi faktiskt inte ha någonstans att bo. Utan den här planeten skulle vi inte kunna leva.

Tänk nu om du skulle likna den här jorden vid en individ. Någon som har känslor och kan bli glad, ledsen eller arg. Någon som har speciella behov för att överleva, så som vi människor och allt annat levande. Någon som just nu är väldigt sjuk med en feber som stiger och stiger.

Hur ofta säger du tack till den här jorden som du får allt ifrån? Och framförallt, hur ofta ger du något tillbaka för att bevisa din tacksamhet. Något som kan få planeten att må bättre än den gör idag?

Jag gråter när jag ser bilder och filmer från regnskog som skövlas, fabriker som spyr ut rök och isbjörnar som drunknar. För det gör så ont i mig att se vad vi gör mot vår egen jord. Det gör så ont att se hur vi alla tar och tar och tar. Hur kan vi inte förstå bättre? Och hur kan vi lära våra barn att det är okej?

Men ibland hör jag om någon som kedjar fast sig vid ett träd i en regnskog som ska skövlas, om aktivister som med gummibåtar blockerar stora valfångstfartyg eller människor som om nätterna pyser ut luften på däcken på stadsjeepar. Sådana saker som kan ses som trams i vissas ögon eller som något inte gör någon konkret skillnad… Men det här är människor som är tacksamma för jorden vi lever på och är beredda att ge allt för en symbolisk handling, för att visa för oss andra att ingen får behandla jorden så som vi gör idag.

Miljöexperten Paul Hawken säger om situationen i världen idag så här: Om du ser till fakta, kan du bli riktigt deprimerad, men om du lyssnar till människors hjärtan, så får du hopp.

Jag hoppas att alla människors hjärtan snart vill visa den här planeten vad tacksamhet är.

Musik: What a wonderful world, Louis Armstrong

- Lyssna på What a wonderful world!, Youtube


Betraktelse 24/9-08



Idag ska jag prata om att förverkliga drömmar.

Just nu när ni lyssnar på mig sitter många i sin bil på väg till jobbet. Eller kanske har ni precis stigit upp och äter frukost innan ni ska iväg till jobbet. Det där jobbet. Är det många av er som älskar ert jobb, som aldrig drömmer om att göra någonting annat. Är ert jobb det BÄSTA ni vet?

Jag var djupt deprimerad i många år, fram tills den dagen då en man frågade mig om min högsta dröm. För fram tills den dagen hade jag gått i samma gamla invanda mönster som så många andra. Och även om jag inte alltid lydde mönstrena, jag hoppade av flera skolor och kurser, jag klädde mig eller betedde mig inte som alla andra, men ändå fanns trycket och pressen där och tanken om vad andra tyckte och tänkte över att jag inte var det. Och varje gång man tänker dom tankarna, så är det som man krymper och stympar sig själv. På mig tog det sig ett konkret uttryck genom att jag skar mig själv i min egen kropp och jag är fortfarande idag randig av gamla ärr.

Varför stympar vi oss själva? Varför beter vi oss på sätt som inte är oss själva? Varför tycker vi inte om oss själva tillräckligt för att tillåta oss att bli lyckliga?

För tänk om det vore så, att när man satsar 100% på den högsta drömmen och slutar att kompromissa och stympa sig själv, så faller allt på plats. Men så kan ju inte jag göra, tanker du. Jag har ju hus, lån, barn och alla behöver mat på bordet. Hur skulle jag våga satsa på något som är så osäkert?

Men om du frågar dig själv, vad tror du att vi människor är bäst på; att göra något som vi gör bara för att vi behöver pengarna. Eller om vi gör något som vi brinner för mer än allt annat? När tror du att DU är mest effektiv och mest målmedveten? När tror du egentligen att du har störst chans att lyckas.

Och vad tror du att barnen vill? Vill ett barn växa upp med vuxna som suckar över sitt jobb, som inte är extatiskt lyckliga, så att barnet ser sin egen väg redan utstakad; När jag blir stor ska jag också göra något jag inte tycker om, för det är så världen ser ut. När man är vuxen får man inte ha kul längre.

Jag lovar dig, att ett barn som ser sina föräldrar leva när de går till ”jobbet”, som ser sina föräldrar sprudla av energi över sin senaste idé, dessa barn blir lyckliga barn. För dessa barn har hopp om livet och de vet att de kan göra allt de vill i världen.

Och i en värld som ser ut som den gör, behövs det starka individer. För min egen del tycker jag att det räcker med människor som redan som liten vet att livet kommer bli dåligt, och därför inte ens orkar göra något åt det.

Jag vill att framtiden ska vara något att se fram emot.

Kanske är det vårt ansvar, inte bara mot oss själva utan gentemot hela världen att förverkliga våra drömmar?

Musik: Stackars, Lars Winnerbäck

- Lyssna på Stackars!, Youtube

Betraktelse 24/9-08



Idag ska jag prata om kärlek.

Du och jag känner till hur det ser ut i världen idag. Vi känner till klimatförändringarna och många av oss känner också till att vi bara har ca 8 år på oss att få våra koldixidutsläpp att minska drastiskt och ställa om hela samhällen. Annars kommer den världen vi känner idag förändras för alltid och den här gången är det inte till det bättre. Ingen vet hur det kommer att sluta, bara att forskarna världen över redan nu berättar att världen står på randen till katastrof.

Rädda Barnen i Storbritannien har kommit fram med rapporten att 175 miljoner barn, inom en väldigt snar framtid, varje år kommer att drabbas av naturkatastrofer pga klimatförändringar. 175 miljoner BARN som drabbas av något de inte själva har ställt till med.

Vi vuxna säger till barnen att vi älskar dem. Vi vuxna SÄGER mycket till barnen. Men börjar det inte se ut som om orden bara är ord och inte något som reflekterar våra handlingar.

Ett barn som gråter för att det blir mobbat, slutar inte gråta för att hon eller han får en kram av sin mamma, pappa eller någon annan. Kramen tröstar en stund och är viktig, men en kram ensam förändrar inte något. Det som får barnet att sluta gråta är när någon gör så att mobbarna slutar att mobba. När någon agerar.

Jag och många andra barn, unga och också vuxna gråter om nätterna över hur världen ser ut idag, vart den är på väg, och vi gråter pga hur vi människor behandlar varandra och den här planeten. Vi är rädda för vi vet inte hur vår framtid ser ut eller om vi ens har någon framtid.

Och precis som ett mobbat barn inte slutar gråta bara för att hon eller han får en kram, så gör inte vi det heller.

Att säga att man älskar barnen, men inte gör allt för att rädda deras framtid, hur kan det vara kärlek? Att älska någon på riktigt, det måste väl betyda att man är beredd att göra ALLT för att rädda den personens liv.

Om vi ska lyckas hejda de här klimatförändringarma, då krävs det mer av oss än att vi sopsorterar och ställer bilen ibland. Då krävs det att vi engagerar oss av hela hjärtat. För hela samhället måste förändras och det behöver ske nu. Beslut som tidigare skulle tagit flera valmandat, kan nu inte få ta de långa processernarna. Det finns inte någon tid för gamla mönster i en värld som förändras. Och jag vill tro på att vi kommer att lyckas.

För om vi inte lyckas, kommer det då inte att komma en dag då barnen som växer upp kommer ifrågasätta vårt sätt att älska. Den dagen då naturkatastroferna haglar och sjukdomar sprider sig upp mot norr. En dag då det varken finns isbjörnar, orangutanger eller grodor i den här världen. Kommer inte de här barnen då titta oss i ögonen och fråga: Älskar du mig inte, du som visste att allt det här skulle hända, och hade chansen att förhindra det. Hur kan du säga att du älskar mig?

Musik: Idas sommarvisa

- Lyssna på Idas sommarvisa!, YouTube


Betraktelse 26/9-08



Idag ska jag prata om empati. Empati för andra människor, djur och natur och den här planeten.

När vi är små lär vi oss att ta hand om varandra, vi lär oss i skolan att alla människor är lika värda.

Men jag undrar, har vi i väst någon empati kvar. Bryr vi oss om varandra. Eller har vi tappat empatin för att bli totalt uppfyllda av… Oss själva?

Vi bor i en värld som inte är rättvis.

En värld där 175 miljoner barn varje år kommer drabbas av naturkatastrofer till följd av klimatförändringar. Pga av våra och våra föräldrars handlingar.

Vi bor i en värld där orangutangerna snart är helt utrotade. För att vi i väst vill ha billig palmolja i våra produkter och tillåter att Borneos fantastiska regnskogar bara skövlas, skövlas och skövlas. För att vi i väst vill ha det där sminket, det där smöret, den där chokladen.

Ja, vi bor i en värld där tusentals kineser drabbas av stendamslunga och dör varje år. För att vi i väst vill har billiga smycken och slipad sten till våra byggnader. Och för att vi inte vill veta svaret på Varför det är så billigt att köpa saker som kommer från Kina. Ett Kina som blir beskyllt för att vara den största koldioxidboven i världen, när det är vi i väst som beställer produkterna från deras fabriker.

Vi bor i en värld där över en miljard människor lider av total vattenbrist och vi tillåter att det går åt närmare 10 000 liter vatten att producera ett par vanliga jeans till oss. I Karur i Indien är floderna runt textilfabrikerna så förorenade att floderna får samma färgton som årets modefärg.

Hur kan vi rättfärdiga att våran välfärd, blir någon annans undergång? Hur kan vi, som kallar oss så intelligenta, tillåta detta att ske? För mig är det ett mysterium, hur vi människor kan sitta stilla och titta på när det här händer.

Jag googlade på ordet psykopat och fick fram följande beskrivning:

En psykopat är med en enkel förklaring en person som saknar förmågan att känna empati eller medkänsla för sin omgivning. En psykopat vet vad som är rätt och fel, men tycker att han står över de regler och normer som finns i samhället. Han saknar vad man normalt kallar samvete. Psykopaten vet vad han vill och är beredd att göra vad som helst för att få sin vilja igenom.

Har det gått så långt så vi blivit psykopater? För vad är det annars för mekanism i oss som gör att vi tillåter det här ske, utan att vi gör ALLT för att förhindra det?

Musik: Imagine, Avril Lavigne

- Lyssna på Imagine!, Youtube